Hvoffor är det på dette viset...??

Ja, Viveka har gjort ett mycket tänkvärt inlägg - och jag håller helt och hållet med henne (och rumpnissarna). Varför är det på detta viset? Varför gör vi det här egentligen? Varför lägger vi all den här tiden på våra och andras bloggar? Fotar högt och lågt, ur alla möjliga vinklar?

.

Lars tittar ofta på mig med en blick med en blandning av förvåning, intresse, uppgivenhet och ett småskrattande "Vad sysslar du med egentligen?" när jag är mitt uppe i en eller annan superviktig photo shoot och arrangerar (brukar mest handla om att flytta dammsugaren och plocka undan en hög av kläder, papper eller annat...) och fixar.

Här är mitt svar till hennes inlägg:

Till att börja med så tror jag att det är något som vi alla tänker på - varför betyder det här med bloggar så mycket för mig? Och jag måste säga att jag har exakt samma åsikt som Viveka - det här gör jag för min egen skull, för alla underbara vänner jag har fått i er andra bloggare och för att det ger mig så otroligt mycket. Det finns så mycket i vardagen som tar energi men min blogg, och att läsa andras, är min break i vardagen och ger mig så otroligt mycket energi istället. Och är det något vi borde hålla hårt i är väl det som faktiskt ger energi?

Det där med beröm som Gùa sa (”Bloggvärlden är som ett forum för kvinnor där vi tillåts berömma varandra och vi tillåts att ta emot beröm”) , ja det är också helt sant. Det är nog många "Diagnos: Duktig Flicka" bland oss som ska vara duktiga, starka, ödmjuka, fyllda med "inte ska väl jag..." och självständiga. Den här nya världen låter mig bara vara, göra det jag vill, säga vad jag vill och visa vad jag har lust att visa. Dessutom är det folk som blir glada av det jag gör och tycker det är roligt att se och läsa. Och det är faktiskt allt som behövs - för varje snäll, rolig, söt, inspirerande kommetnar jag får gör min dag. Jag blir lika genuint glad och lycklig och tacksam för alla som har tagit sig tid för att lämna en hälsning.

När det gäller språk så håller jag mig nog relativt nära mitt "vanliga" språk och de bloggarna jag uppskattar mest gör också det. Det blir liksom mest naturligt så... Men när det gäller bilder har jag varit mer skeptisk - tycker det är lite mer otäckt, det finns så många galningar där ute. Men den åsikten börjar sakta men säkert krackelera nu så vem vet vad bloggen får i julklapp av mig?

Tack Viveka för att du satte ord på dina tankar och delade med dig, tror det är många som kommer nicka och le igenkännande när de läser ditt inlägg.